Kommit ut ur garderoben? – dags för omvärldsinventering

Hej, välkommen ut!

Tillhör du nu skaran som gjort något modigt, likt Linus Jonkman och Anja Pärson och en mängd andra tuffa människor, och erkänt något stort för er själva och sedan valt att dela detta med omvärlden?

I senaste inlägget skrev jag om självinventering och karriär och att semestern är ett ypperligt tillfälle att faktiskt ta sig en funderare över vart man befinner sig i livet. Att semestern ger oss möjlighet att gå in i vår inre garderob och ta reda på vad som finns där inne. Kanske har du nu insett att det är dags att komma ut och kanske har du med dig ett gäng nya mål uppnå eller ett gäng nya utmaningar som du bara måste ge dig på. Du har kanske upptäckt att det finns relationer som du har försakat som du vill stärka eller andra som du inser att du vill avsluta. Du kanske inser att du faktiskt inte trivs på ditt jobb, din roll är inte vad den en gång var, du utvecklas inte, du går på sparlåg, det blir svårare och svårare att stiga upp på morgonen. Vad du än har hittat så är det nu det gäller, ska du göra något åt saken, ska du äntligen ta reda på vad du ska bli när du blir stor?

Ja, varför inte? Om inte du gör det för dig själv, vem ska då göra det? Som jag skrev sist, det kan låta enkelt men jag vet att det inte är det alla gånger. Men varför inte börja fundera på nästa steg, avdramatisera det hela. Gör en omvärldsinventering, tänkt stort, brett, kreativt, galet, vansinnigt, inga begränsningar, alla idéer och tankar kan leda dig vidare.

  • Vad klappar ditt hjärta för?
  • Vilka karriärvägar känns mest intressanta för dig? Kartlägg dina intressen
  • Har du några gömda talanger och förmågor?
  • Inom vilka områden vill du arbeta?

Fundera, lista karriärvägar, hitta de som känns bäst, de som får pulsen att slå lite extra. Hittar du en röd tråd? Är den kopplad till din passion?

  • Kan du sammanfatta det hela till en karriäridé
  • Kan den utvecklas hos din nuvarande arbetsgivare eller måste du söka dig utanför företaget eller organisationen?
  • Om så är fallet, hur ser arbetsmarknaden ut?
  • Vem kan ge dig informationen du behöver om arbetsmarknaden?
  • Kan ditt nätverk hjälpa dig? Vem i så fall?
  • När vill du ha uppnått ditt mål?

Ta hjälp!!! Själv ÄR inte alltid bäste dräng, jag har själv äntligen lärt mig det. Vi behöver alla hjälp ibland, speciellt när vi ska till och göra en stor förändring. För det är ju det du ska göra nu, eller hur? Bolla med vänner, familj, ja tjejen på fiket som alltid ser så uttråkad ut….

Det finns en sak som jag avskyr och som faktiskt är en av anledningarna till att jag valt att bli egen företagare och intern politik. Det tar så mycket energi och det tar fokus från det som jag anser vara viktigt i ett företag nämligen att arbeta mot de mål man har satt upp. Jag har ett mål och det är att göra vad jag kan för att motarbeta internpolitik. När jag berättar det för folk (läs äldre mer erfarna affärsmän/kvinnor) möts jag ofta av ett, ja ja det låter fint men är knappast genomförbart. Hanna du är kanske lite väl idealistisk och naiv. Ja må väl vara sant. Men, vad lyckades inte Gandhi med……..am just saying.

Så sammanfattningsvis: Att komma ut ur garderoben, oavsett anledning, är aldrig lätt men det behöver inte vara svårt heller, inte med rätt förberedelser, med självinsikt, en rejäl självinventering och en efterföljande omvärldsinventering. Hitta din väg, din passion, vad du vill bli när du blir stor och säg: Tack för kaffet!!

Självinventering och karriär

Även om vädret känns mer som höst så säger kalendern att det är sommar. Det börjar bli tomt på kontoret, många av oss väljer att arbeta kortare dagar, vi pratar om den stundande semestern och berättar, med tindrande ögon ”hur vi inte ska göra ett smack, bara lata oss, läsa den där boken, hänga med familjen”.

Jag har dock alltid gillat hösten, jag har alltid gillat augusti och september. Jag tror att jag fortfarande, trots att jag hunnit bli 37 år, kopplar i hop den tiden på året med skolstarten, med någonting nytt, något spännande och ny energi. Några av er där ute känner kanske likadant. Blir då sommarsemestern vilan inför allt det nya och allt spännande som väntar? Eller blir semestern det tillfälle då ni sätter er ner och faktiskt funderar på hur resten av året, och kanske till och med livet, ska se ut? Är semestern bara till för vila eller kan det vara så att det är ett ypperligt tillfälle att göra lite självinventering? För hur ofta tar du dig tid att faktiskt gå igenom din inre garderob? Lika ofta som din garderob med kläder?, din samling TV-spel……..inte, hmmm nä trodde inte det.

Jobbet är inte allt, men det är mycket. Det är inte alla som vill göra karriär men jag är övertygad om att alla vill trivas, att alla vill bli sedda på sin arbetsplats och att alla vill utvecklas. Så min fråga är: Trivs du där du är idag eller är det dags för förändring? Om det är dags för förändring, läs då absolut vidare. Om inte, läs då gärna vidare ändå för du kanske har någon i din omgivning som behöver tips och en spark där bak…..

Utveckling börjar med självinsikt. Därför är första steget att faktiskt göra en självinventering och ställa några tuffa frågor till dig själv:

  • Vem är jag?
  • Vad är viktigt för mig?
  • Vad vill jag göra?
  • Vilka är mina drivkrafter?
  • Varför har jag fastnat i min karriär?
  • Vad är viktigt för mig i ett arbete och hur väl möts dessa behov hos min nuvarande arbetsgivare?
  •  Är jag på rätt ställe?
  • Ger mitt jobb mig energi eller känner jag mig konstant dränerad?

Genom självinventering tydliggör du för dig själv vart du befinner dig privat och professionellt och hur du har hamnat där. Det kan även indikera om det är någon del i ditt liv som behöver förändras för att du ska få det liv och den livskvalitet som du förtjänar. Lever du det liv du vill leva?

Fundera på dessa frågor, vad kommer du fram till? Ta med en kompis, någon som du vet inte kommer att packa in svaren i bomull, sätt er på ett fik, en bar, strand, ja var som och gå igenom dina tankar. Om du, efter detta samtal, likt Brasse Brännström, står och vråla FEL, FEL, FEL, så är det dags för nästa steg, din handlingsplan, vad blir nästa steg? Inser att jag gör det väldigt enkelt här genom att bara skrapa på ytan. Ja, jag vet.

Vill dock mest väcka era tankar att semestern förvisso är vila men även starten på något nytt, kanske okänt, möjligtvis läskigt men potentiellt härligt, härligt, härligt för det finns så otroligt många möjligheter runt omkring oss som potentiellt förblir oupptäckta för att vi, du och jag, aldrig stiger in i vår garderob av annan anledning än att sortera ut vinterkläderna.

Så vad säger ni…..?

När tala är silver och göra är guld

Har funderat på uttrycket ”lättare sagt än gjort”, tydligen är det mesta lättare sagt än gjort. Jag förstår sammansättningen av orden, vad de betyder enskilt och tillsammans men undrar varför vi så sällan använder begreppet ”lättare gjort än sagt”? Finns det ens och om inte, borde det inte finnas?

Tycker ibland att det snackas alldeles för mycket, allt ska diskuteras, avhandlas, vi ska fasen ner på micro nivå innan beslut tas. Varför? Rädsla att göra fel? Fördröjning för att faktiskt slippa komma till skott? Tristess? Ibland måste man ju bara få snacka skit med väninnorna och fördjupa sig i situationer som fångat ens intresse.

Igår hade jag förmånen att få fira av en nybliven civilingenjör från LTH, en student som jag har varit i kontakt med under flera år. Ser fram emot att få följa honom och hans karriär, är övertygad om att han kommer att göra stordåd och skapa framgång för sig själv och sina arbetsgivare. Nu när han påbörjar sitt  ”sista” sommarlov gör han det med vetskapen att han har ett arbete att gå till i augusti, till skillnad från många av de ny-kläckta studenter som missbrukade visselpipor i Malmö i går, de som väljer att inte läsa vidare på Högskolan till hösten, och jag vet att han har genomgått långa rekryteringsprocesser för att slutligen landa sitt första riktiga jobb.

Minns mina första intervjuer och hur starkt jag ville säga till personen framför mig – ”Jag kan visa hur bra jag är, det är lättare gjort än sagt”. Jag hade väldigt svårt för att sälja in mig själv. Att visa var mycket lättare, för när jag väl kom in då tog det ofta inte lång tid innan jag fick ökat ansvar, blev befordrad mm. Idag är det mycket lättare att hantera intervjuer, möten och tillfällen då jag ska sälja in mig själv och varje gång detta sker med framgång så ökar självförtroendet. Kan det vara så att när vi ”gör” så hamnar vi i trygghetszoner som innebär en kvalitetssäkring, vi kan enkelt bevisa för oss själva och andra att vi kan. Medan om vi ”bara säger” utan att det ställs krav på faktiskt prestation som bevisar att vi kan göra så hamnar vi i zonen ”fake it ’til you make it” eller ”innocent ’til proven guilty”. Är det det som utgör svårigheten för rekryterare när de ska hitta rätt kandidater till en tjänst?

Jag tror på att göra mer än att säga även om det kan ta emot ibland och jag antar att det jag försöker komma fram till här är mod, mod att faktiskt våga ta steget från ord till handling, vare sig det handlar om att säga upp sig för att starta eget, söka nytt jobb, göra slut på en relation eller vad det nu rör sig om.

På tal om att göra slut på en relation så blev jag dumpad här om dan. Relationen hade inte varat speciellt länge och att känslor försvinner eller helt enkelt inte är så starka som man hade velat har jag full förståelse för. Valet att göra slut via SMS känns dock lite fegt, speciellt om personen har passerat 40 år i ålder. Vad säger ni? gissar att det blev inspirationen till detta inlägg🙂

Så tala (sms’a) är silver och göra är guld!

Må bäst denna vackra dag!

Du är som en dysfunktionell familj på charterresa

Här om veckan kom jag och tänka på den gamla svenska filmklassikern ”Vi hade i alla fall tur med vädret”  vilket i sin tur fick mig att minnas campingsemestrarna i Frankrike med min familj när jag var liten. Visst, så här i efter hand kan man skratta lite åt galenskapen när två vuxna och 4 barn under 13 skulle sätta upp ett 6-manna tält som inte kom med någon utförlig beskrivning. Kaos, skrik, gråt och många glassar senare stod tältet på plats men mina föräldrar funderade säkert allvarligt på om det där med charter inte hade varit en bättre ide. Tydligen var det inte en bättre idé för campingsemestrarna fortsatte rätt många år efter premiär årets kaos, vi hittade våra roller och blev till slut riktiga experter på det där (jäkla) tältet. Blev våra olikheter till slut våra styrkor?

Idag, när man sätter ihop projektteam, talas det om att man ska hitta en balans mellan olika personlighetstyper, att man ska försöka undvika ett team som är allt för homogen för att i stället skapa dynamik genom att blanda personligheter och personlighetstyper. Alla behövs, alla är viktiga, alla har något att tillföra.

Hur är det då med oss själva? Hur är det med våra personligheter? Jag säger personligheter utan att syfta till att vi alla går omkring med 92 olika personer i en och samma kropp, personer som har uppstått pga upplevda trauman i livet. Det jag menar att vi alla har personlighetsdrag som skiljer sig åt, som blir starkare eller svagare beroende på vilken situation vi befinner oss i eller med vem vi umgås. Men som också påverkas av hur vi mår och vart vi befinner oss i livet.

Våren har för min del verkligen varit upp och ner, det har gått från stormar till skön bris på nolltid, det har varit svår att hänga med många gånger. Mitt i en period av storm diskuterade jag just det här med personlighetsdrag med Lisa. Jag försökte förklara hur det kändes som att jag hade två olika krafter i mig som drog åt två håll. Den ena ville att jag skulle ta det lugnt medan den andra vill köra på i 190 och ta över världen. Någonstans mellan dem fanns det ett gäng personer som antingen ville vara försiktiga, vara etiskt och moraliskt korrekta, vara tjuvaktiga eller helt enkelt bara leka bort hela livet. Ju mer vi pratade om det desto mer förvirrad och, faktiskt, full i skratt blev jag. Det kändes som att jag hade en hel jäkla dysfunktionell familj i kroppen. Och inte nog med det, den här familjen hade precis landat i Aya Napa, kommit till hotellet och skulle försöka bestämma vem som skulle sova var och om det skulle vara med på grillfesten nästkommande tisdag. Ja ni förstår säkert vad jag menar.

Det blev i slutändan en ganska intressant upptäckt och ett intressant samtal den där eftermiddagen och något jag reflekterat över mycket sedan dess. Inser att det finns perioder i livet när det krisar i den här familjen, liksom det gjorde i min familj första året vi campade, och att anledningen är att något personlighetsdrag vill få mer plats och styra mer. Då kan det uppstå kaos och förvirring. Väljer man att titta på detta i projektform så tror jag att det är helheten, familjen, som är projektledare, och de olika projektdeltagarna som är personligheterna, det är upp till projektledaren att styra och se till så att alla hittar sin plats, får bidra, får bekräftelse.

Det tog några års övning, men min familj gick från dysfunktionell campingfamilj till rutinerade rådgivare till andra som befann sig där vi en gång befunnit sig.

Hitta din balans och må bäst

Det där med att ”hitta” på vem man är

Pratade med en vän och fd kollega i gymmets omklädningsrum i morse. Vi avhandlade faktumet att gymmet hade ”försovit” sig, ca 30 min den morgonen, och hur detta nu rörde till det i våra scheman. Vi pratade även en hel del om den utbildningsserie kring personliga varumärken som jag har drivit under våren.

Bild

Min vän reflekterade över hur många tankar det hela väckt till liv och över sitt eget ansvar att saker och ting blev som hon ville, över hur hon uppfattades av sin omgivning samt över hur inspirerande det har varit att träffa andra kvinnor som, trots olikheter, har samma frågor och funderingar över liv, ansvar och framtid. Känns fantastiskt kul att få vara med på deras resa och se vart denna utbildning tar dem, nya vägar, nya karriärer eller förnyad självinsikt och självförtroende.

Själv funderar jag mycket om jag någonsin kan slappna av från mitt varumärke och vara någon ”annan” lite då och då, kalla det en paus. Vad jag menar är att jag som egen företagare och entreprenör är mitt varumärke varje dag. Varje minut av varje dag är jag medveten om hur jag uppfattas av min omgivning och hur det kan påverka mitt företagande och varumärke. Kan jag då någonsin trycka på ”off” knappen och slappna av?

Tiger Woods tex, hans varumärke och de värden som kopplades till det var uppenbart under många år och han var framgångsrik. När fasaden sedan rämnade var den officiella ”sanningen” om honom en helt annan. Min fråga är: Vad hände egentligen bakom stängda dörrar? Var han en ”audultere” där, var det känt, eller spelade han en roll även där?

Det jag försöker komma fram till är om, och hur ofta i så fall, som vi faktiskt spelar roller, förskönade varianter av oss själva och när vi gör så, ofta, blir det då en sanning? Gör det större skada eller nytta? Är det ok så länge vi utgår från vår identitet, vår kärna?

Efter några turbulenta år har jag börjat (äntligen) landa i mig själv och är mycket mer harmonisk men tanken och att viljan att kunna ”slappna” av ordentligt finns med hela tiden. Med slappna av menar jag att kunna göra saker utan att bry sig om hur det påverkar mitt varumärke och synen på mig som företagare. Kan tyckas att vi alla borde kunna få göra precis vad vi vill utan att det ska göra någon skillnad men sanningen är ju den att det går ju inte helt. Nu är jag inte Tiger Woods så det är inte så att jag har omvärldens ögon på mig men ändå, en viss förvirring hade skapats om jag helt plötsligt började headbanga vid KB’s scen varje helg eller, som faktiskt sker nu, ger mig in i en helt ny bransch. Skapar det förvirring och otydlighet?

Fick faktiskt den frågan här om veckan när jag höll ett föredrag inför en grupp kvinnliga entreprenörer. Hanna, vad har du för strategi nu för att inte skapa förvirring? Bra fråga och svaret då, liksom nu, är jag vet inte riktigt än. Det jag landar i är att så länge man/jag utgår från min kärna/identitet så är det lugnt men trots det så dras jag med än känsla att det kanske inte är ok för omgivningen. Min fråga blir då om att det är samhällets ramar och förväntningar på hur saker och ting ska vara som skapar denna förvirring hos mig hos andra? Eller är det jag själv?

Kan konstatera att det tar en jäkla massa kraft och energi att hitta och vara sann mot sig själv varje dag, vilket helsike det då måste vara att spela en roll.

Jag undrar och funderar, en dag kommer jag nog fram till svaren.

Må bäst!

Love alla, serve alla – även de anställda

Här om dagen höll jag en föreläsning om hur företag kan positionera sitt varumärke genom sin personal.

Fick chans att visa ett filmklipp om Southwest Airlines som jag hittade på nätet för några månader sedan. Klippet, förutom att det är roligt, visar hur en steward för Southwest, tolkar företagets employer branding strategi som delvis går ut på att ge varje kund en”outrageously fun” upplevelse varje gång de flyger med bolaget.

Det som är intressant med Southwest är att deras framgång är baserad mycket på hur de har byggt upp sin employer branding strategi och använt den, tillsammans med sin varumärkes strategi, för att positionera sig i kundernas medvetande. Hur duktiga är företag på detta egentligen?

När det pratas om employer branding talas det om hur företag ska bli top of mind band medarbetare och potentiella nya medarbetare, på samma sätt som varumärkesarbetet handlar om att bli top of mind bland sina kunder och överträffa kundernas förväntan. Men varför dras det en linje mellan dessa, varför finns det inte bara en strategi? En strategi som täcker in både kund- och arbetsmarknaden. Har hört talas om mer än ett företag, som i sitt arbete med att om-positionera sitt varumärke eller vid namnbyte, helt glömt bort de anställda. Öh(!!!????) säger jag då, hur tänker ni nu?

För, rätta mig nu om jag har fel, är det inte de anställda som de bästa ambassadörerna för ett varumärke, de som är ute och möte kunden varje dag? Hur kan de glömmas bort, fortfarande. Vi rör oss bort från mass-marknadsföring och mot en-till-en marknadsföring men lägger ändå ner miljarder på kundanpassad reklam och glömmer att se över hur väl den fungerar mot gruppen ”våra anställda och alla andra som kommer att göra företaget enormt framgångsrikt”. Dvs de människor som kommer att se till så att företagets ”reason to exist” faktiskt kommuniceras ut till kunderna. Det talas om den interna kunden men det är ju………….wait for it, här kommer det, medarbetaren.

Jag har arbetat på företag där företagets värderingar, vision och mission präntades in i oss anställda varje dag och vi levde varumärket, det motiverade oss. Lova all, serve all hette det på Hard Rock Cafe, vare sig vi var i Paris eller London.

Jag har även varit på ställen där ”det där med värderingar och mål är inte så viktigt men visst vi kan slänga ihop något”. Är förhoppningsvis uppenbart vilket ställe som motiverade mig mest.

Slutligen har jag även varit på företag som mött alla mina krav och behov av värderingar och mission men som under tidens gång slutade leva upp till dem, dvs ledningen slutade följa dem, även där påverkades min motivation.

Så hur fungerar det på era företag? Är de anställda en grupp som utför arbetsuppgifter eller är de en grupp som kommunicerar ut era värderingar, mission och löfte till era kunder? varje dag.

Må bäst

Vad kan vi lära av H&M – mästare på att bygga varumärken

Här om dagen publicerade E24 en artikel med titeln, Mästare på att bygga varumärke med fokus på H&M’s nyhet att man ska lansera en ny kedja. Artikeln beskriver H&M som en mästare på att skapa förväntningar och att det är en grundpelare i företagets varumärkesstrategi, jag ämnar hålla med. Men vad är det då H&M har gjort, och gör, som har gjort dem så framgångsrika och hur kan vi applicera den strategin på oss själv och våra egna varumärken?

H&M är mästare på att skapa förväntningar och det är förväntningar som håller vårt intresse vid liv. H&M varumärke är alltså inte produkterna de säljer eller dina erfarenheter/upplevelser av butikerna du köper. Däremot påverkar plaggen du provar, och kanske köper, tillsammans med dina upplevelser i butiken, din upplevelse av varumärket, något som sedan påverkar dina förväntningar på varumärket. Ett starkt varumärke är ett sådant som möter dina förväntningar och överträffar dem, de håller vad de lovar. Startskottet för H&M var när man julen 1990 lanserade sin första underklädeskampanj, sedan dess har de varit konsekventa i sitt arbete med att skapa förväntan hos oss konsumenter. Så hur applicerar vi detta i våra egna liv?  Så håller vi det vi lovar, möter vi det förväntningar som vi har skapat och som omvärlden har på oss? Möter vi de förväntningar vi har på oss själva?

Brukar återkomma till ord som autentisk, förtroende och att alltid utgå från oss själva. Att istället för att leva livet utifrån och in så mår vi bäst av att leva inifrån och ut, dvs vi gör val baserade på egen vilja och egna drömmar istället för att leva hur vi uppfattar att andra vill att vi ska leva eller hur vi uppfattar att samhället vill att vi ska leva. Inte helt lätt alla gånger. Men jag är övertygad om att med mod att möta situationen kan vi börja skifta balansen och leva efter våra egna val och drömmar.  Jag hävdar dock att det är nödvändigt att stanna upp och fundera på vems förväntningar vi lever efter. Är det våra? Gör vi som H&M och skapar en varumärkesstrategi för oss själv som vi sedan följer, konsekvent? Är vi konsekventa utåt med vad vår omgivning kan förvänta sig av oss, både privat och professionellt?

Jag har höga förväntningar på mig själv men samtidigt inga alls för mina förväntningar är inte definierade, jag saknar en egentlig vision för mitt liv. Jag har alltid betraktat visionerna och värderingarna i de företag jag arbetat på som min ”boj i bukten” när det har stormat. Jag har använt mig av dem för att hitta rätt riktning när jag blivit vilsen i min yrkesroll. Inser att jag nu behöver förtydliga just detta för mig själv, nu när jag är egen företagare, för att ha en plats att återkomma till när jag tappar fotfästet och går vilse.

Jag har skrivit om mitt nätverk tidigare och jag känner mig otroligt lyckligt lottad som har ett sådant fantastiskt gäng människor omkring mig. De utmanar, lyfter, pushar, hjälper och får mig att skratta. En av dem, Queen L, utmanade mig ordentligt i veckan. Hon ifrågasatte de mål jag satt upp för mina verksamheter och lyckades på så sätt sätta fingret på en mycket öm punkt hos mig. Hennes ifrågasättande blottade en massa rädslor hos mig som, efter mycket fundering, rannsakande och samtal med andra mycket kloka vänner, hittade sin grund i just förväntningar, eller snarare avsaknad av definierade förväntningar. Om jag inte kan definiera mina förväntningar på mig själv, hur ska jag då kunna förstå, möta och leverera över förväntan till omvärlden, och samtidigt vara nöjd?

Vilka förväntningar har du på dig själv?

Må bäst och njut av påsken!

Tjejvättern och styrelsearbete……..hur tänker vi nu egentligen?

Har lagt till med en god vana, morgonpromenader, 1 timme varje dag innan frukost. Fantastiskt skönt sätt att starta dagen, speciellt en dag som denna med strålande sol………..kan inte bli bättre. Jag använder den här timmen till att tänka, landa, planera dagen, lyssna på ljudböcker eller reflektera över saker som hänt i livet.

Just idag gick jag igenom min ”prestationslista”, dvs några prestationer som står ut lite mer än andra. Projekt, fysiska utmaningar och jobb som alla har bidragit till att utveckla mig och ta mig dit jag är idag. Fastnade på min erfarenhet av Stockholm maraton som jag sprang våren 2006. Plötsligt förvandlades mitt goda humör till ilska och frustration, jag ska förklara varför.

Ett halvår innan loppet,  när jag berättade för några vänner och kollegor på Sats att jag hade som mål att springa just det här loppet, så möttes jag av glada ”heja du”, ”fasen va kul”, ”lycka till” samt en massa tips på träningsupplägg. Skön känsla! Några veckor senare, när jag berättade om mina planer för vänner och bekanta utanför ”träningsvärlden” möttes jag åter igen av glada tillrop men även av ett frågande ska du springa ”tjejmaraton”? Det är här jag blir frustrerad! Tjejmarathon?!! Vad är det? Vad jag förstått så finns det endast en distans på ett maraton, 42195 meter, kortare eller längre lopp är inte ett marathon. Vi kan kan springa ett halv-maraton och kanske till och med ett 1/100 marathon (detta kallas i min värld en snabb jogg till affären innan den stänger). Så min fråga är: Vad är ett tjejmaraton? Så som jag uppfattade frågan så menade han att det fanns ett ”speciallopp” där just tjejer springer en kortare sträcka än män och inte att det var ett maraton för tjejer endast. Personen som ställde frågan menade inget illa men det irriterade mig enormt att det antogs att jag inte skulle klara av att springa det ”riktiga” loppet, dvs alla 42195 metrar.

Vi kvinnor vill ha jämlikhet, lika lön och lika behandling. På senare tid har det även pratats mycket om hur få kvinnor det finns i styrelserummen. Sven Hagströmer har flera gånger gett sig in i debatten och uppmanat till förändring. Rättviseförmedlingen har gjort lika så! Bra initiativ men frågan är om vi inte motarbetar oss själva genom att inte säga nej till ”tjej-distanser” som är kortare än original-loppet? Att springa ”tjej-lopp” så som Tjejmilen är en kul grej för där är det inte distansen som är i fokus utan att vi gör något för oss själva, där vi står i fokus. Men varför säga ja till tjej-anpassade distanser? Varför finns det tankar hos andra, likväl som hos oss själva, att vi inte kan klara att ”go the whole distance”? Vill vi skapa förändring, ta oss in i styrelserummen, få VD tjänsten eller starta företag krävs det uppoffring, tid, energi och en jävla anamma, så varför sätta stopp för tron på vår egna förmåga? Varför säga ”ja men jag klarar inte hela distansen”? När vi med orden ”jag klarar hela distansen” kan skapa en sådan stor förändring.

Hmmm jag undrar och funderar……..

Må bäst!

What goes around, comes around – ditt nätverk, din framgång

Skrev för ett par veckor sedan ett inlägg om jante och då med syfte att skriva en serie om detta ”fenomen”, men inspirationen har inte infunnit sig. Det slog mig att jante är så negativt, det finns ingen energi i ämnet, energi som är användbar, så varför ska jag ödsla tid på att skriva om något som jag inte vill ha i mitt liv? varför ska vi, överhuvudtaget, ägna tid och sådant som inte tillför oss något. Så, mitt första inlägg om jante blir även mitt sista, istället lägger jag min energi på ämnen och situationer som ger mer energi tillbaka.

I stället tänkte jag använda detta inlägg till att prata om nätverk och ”what goes around comes around.

För ett par veckor sedan såg jag filmen ”The Secret” (Hemligheten) efter boken med samma namn. Hemligheten handlar om lagen om attraktion och om hur du/vi kan få allt vi vill ha bara genom att kasta ut en önskan i universum. Dvs mer fokus på det vi vill ha, framgång, rikedom, karriär mm, istället för det vi inte vill ha i livet. Kruxet är att det är väldigt lätta att kasta ut önskningar och sedan lägga sig på soffan och vänta på att det ska inträffa. Jag tror inte på det, att passivitet ger oss det vi ber om. Däremot är jag övertygad om att en förfrågan/önskan om något skapar en medveten målbild som vi sedan måste fortsätta att bearbeta genom aktivt agerande, kan ge oss det vi vill ha.

Så vad är då hemligheten egentligen? Är det frånvaron av negativitet? Är det inte så att frånvaron av negativa tankar, dvs på sådant vi inte vill ha, istället ger oss fokus på det vi vill ha, det genererar energi och beslutsamhet, vi gör val och agerar på ett sätt som ger oss vår önskan. Vi öppnar våra sinnen mot möjligheter istället för mot möjligheten att misslyckas eller att inte få det vi vill ha i livet, vad det nu än må vara. Mina tankar kring detta har snurrat mycket sedan jag såg filmen och jag har börjat applicera deras tankesätt och kan bara konstatera att det är fantastiskt att inte fokusera på det negativa utan istället fokusera på det som kommer att skapa framgång för mig.

Det har hänt så otroligt mycket positiv bara de senaste dagarna och jag kan inte hjälpa att koppla det till ”önskningar” som jag skickat ut tidigare. Samtidigt inser jag att  de positiva händelser som jag har fått uppleva nu faktiskt har lika mycket att göra med hur jag har agerat mot människor i min omgivning som det har med en önskan jag skickade ut för länge sedan. Det talas om nätverk hela tiden, hur vi ska bygga dem, hur vi kan utnyttja dem och hur de kan hjälpa oss framåt. Vad det dock inte talas lika mycket om är hur vi underhåller dem. Jag känner att jag har hittat ett recept som funkar, för mig i alla fall, och att jag nu kan skörda frukten av min ”omvårdnad”. Jag skrev för länge sedan att liknande inlägg som detta där jag avslutade med orden positivt ut – positivt in. Jag märker nu att all tid och energi jag lagt ner på att uppmärksamma, hjälpa, stötta och uppmuntra andra börjar komma tillbaka till mig. På senare tid har det dykt upp nya bekantskaper som osjälviskt ger av sin tid och energi med syfte att hjälpa mig, för att dom tror på mig. Hur underbart är inte det? Jag njuter och drar energi från deras tro på mig och min förmåga. What goes around, comes around.

Samtidigt hör jag historier om personer som under en viss period inte behandlat kollegor och medarbetare lika bra och som nu befinner sig i situationer att detta beteende kommit tillbaka för att bita dem i baken. Personen har genom sitt beteende stängt dörrar för sig själv och sitt varumärke. Jag undrar om personen själv förstår detta själv, att personens agerande och skapa detta?

Har påbörjat en lista med namn på människor i min närhet som har hjälpt mig, frivilligt och utan betalning. Vänner och bekanta som funnits där när jag behövt råd, en kontakt eller bara någon som lyft mig när det känts tungt. När jag har möjlighet så kommer jag att ordna en stor fest i deras ära, för att visa min uppskattning på det dom har gjort för mig. Men tills den dagen infinner sig kommer jag att lyfta upp dem och marknadsföra deras kompetens på alla möjliga sätt. Hjälpa dem på alla sätt möjligt. Jag tror nu, mer än någonsin, på ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad” för ditt agerande kommer alltid tillbaka till dig själv, kanske inte i morgon eller nästa vecka men det kommer.

Så hur väl behandlar du ditt nätverk och människor omkring dig?

Jantes 10 budord i modern tappning pt:1 – Du ska (inte) tro att du är något.

Har valt att avsluta min serie om karriärcykler, kanske plockar upp den tråden igen men just nu behöver den vila lite. Istället tänkte jag attackera jante. Läste nämligen en bok här om dag (Retorik inför publik av Peter Haraldsson, Liber förlag) där författaren listar Jantes budord, alla 10 st. Är inte ett big fan av Jante så det här känns som ett ämne att sätta tänderna i.

Jantelagen dök upp och blev omtalad i Axel Sandemoses självbiografi ”En flykting korsar sitt spår” och då efter byn Jante där bokens huvudperson växte upp. Själva beteendet började smyga sig in i vårt beteende och gick direkt till attack mot vår självkänsla. Jante säger att man inte ska sticka ut, inte avvika, inte tro att man är något.  Resultatet av detta har blivit att vi började förtrycka varandra för att kunna upprätthålla vår egen självkänsla. När vi har följt lagen har vi även visat ett förakt för andra människor samt skapat ett dåligt självförtroende med försvarsmekanismer och murar, starka nog att försvara en mot en kärnvapen attack.

Känns skönt att Jante är på väg ut och börjar lämna plats för en ny tid där vi kan lyfta oss själva och framför allt, varandra. För visst känns det ganska härligt att vi börjar få en mer positiv och öppen inställning? Tänk dig scenariot med en föreläsare som suttit i timmar med en ppt presentation, en presentation som nästan är tysk i magnituden, dvs 250 slides eller mer. Allt går perfekt, utom en sak, det finns ett stavfel på en av bilderna. Gissa vad åhörarna kommer ihåg? Gissa vad åhörarna påpekar vid utvärderingen av presentationen? Nu ska jag inte sätta mig själv på toppen av Turning Torso och säga att ”jag har minsann aldrig gjort så” för det hade varit en lögn.

Mitt företag, min stolthet

Jag har gjort det, mer än en gång. Men jag har även varit den med stavfelet i presentationen och känner än ”skammen” när det påpekades. Fy tusan vad jag har känt mig som en riktig förlorare. Nästan ännu värre är att det jag kommer ihåg från en föreläsning som gått bra är just det där jäkla stavfelet………….känner ni igen er. Det är dock således alltid lättare att bli ödmjuk när man själv är den som blir utsatt.

Så vad vill jag ha sagt, förutom att jag är förvånad över att halva världen inte har lagt av ett kollektivt gapskratt när de hört talas om svenskarna och deras rädsla att särskilja sig. Snacka om PR kupp att få ihop det . Jo det jag försöker komma fram till är att vi, nu, idag, behöver skrapa bort det sista av Jantes spindelväv som ligger som en hinna över oss, våga ta steget ut och säga ”jag tror att jag är något”. Tittar vi rent arbetsmässigt så är det inte ett kollektiv som ett företag vill anställa, de vill ha en expert, en inspiratör, en entreprenör, de vill ha passion. Hur ska vi då tillfredsställa dessa behov, och våra egna behov, om vi inte kan ta fram storheten i oss själva………………………..?Låter det flummigt?  Vet ni vad, I don’t care, because I am Hanna and I’m funky😉

Må bäst!